Jag anländer till Arlanda och letar mig fram till Ethiopian Airlines incheckningsdisk. Jag hade målat upp en bild av ett Arlanda som en spökstad och blir förvånad över att det är mycket folk och långa köer vid incheckningen. Det är precis som vanligt, med den skillnaden att alla bär munskydd (av mycket varierad kvalité…). När incheckningsproceduren är överstökad och jag har gått igenom tullen letar jag febrilt någonstans att stilla min hunger. Till min stora besvikelse finns det inte en enda restaurang som är öppet, en av pandemins negativa effekter. Taxfreen är dock öppen som vanligt.
Planet, som skall ta mig till Tanzania via Etiopiens huvudstad Addis Abeba, är halvfullt och alla bär munskydd – känns rätt tryggt. Efter den ofrivilliga svältkuren på Arlanda är jag mycket belåten med att mat och dryck serveras precis som vanligt på planet.
På flygplatsen i Addis är det mer liv och rörelse än på Arlanda. Här är också allt öppet, mer som vanligt, förutom en betydligt striktare användning av ansiktsmasken. En klar förbättring och positiv överraskning är att den tidigare så tidskrävande säkerhetskontrollen vid avgång nu sker direkt vid ankomst till Addis istället.
Efter bytet i Addis reser vi den sista sträckan till Kilimanjaro, Tanzania. Ombord är vi nu inte mer än cirka 25 personer, en blandning av reseagenter, safariresenärer och lokalinvånare. Det är en behaglig resa på dryga fem timmar. Sedan något år tillbaka ansöker man visum till Tanzania digitalt, med den i handen och en snabb och enkel hälsokontroll där min kroppstemperatur kollas och där jag fick svara på några frågor är jag klar. Den afrikanska byråkratin känns avlägsen och jag kan kliva ut och känna doften av Tanzania – mitt andra hem!
