Kliver ut från flygplatsen och känner den sköna, välbekanta, afrikanska vinden smeka mitt ansikte. Det brukar vara ett myller av resenärer, taxichaufförer, väntandes släkt och vänner i en salig blandning när man lämnar flygplatsen, men nu är det väldigt lugnt. Det är inte alls den stress som det brukar vara och jag kommer på mig själv med att tycka att det faktiskt är ganska skönt. Det kan låta märkligt då mitt levebröd trots allt bygger på att människor vill resa, uppleva och lära sig nya saker, men jag är av uppfattningen att resandet till en del resmål bör minska något, dels för att det gagnar resmålen (naturen, djuren och lokalbefolkningen), men också för att färre turister gör upplevelsen mer unik för besökaren.
Den väntande taxin kör mig till Masai Land Lodge där jag skall tillbringa de närmste tre nätterna. Resan har varit lång och jag är trött, men jag släpar mig ändå ner till restaurangen för att få någonting i magen. Jag förväntar mig att mötas av en ödslig restaurang men hamnar mitt i ett tanzaniskt bröllop som pågår här. Jag kan inte låte bli att fascineras över hur människor lyckas att hitta sätt att överleva och hitta andra inkomstkällor i svåra tider som dessa då turismen uteblir.
Jag sitter som enda utlandsturist (och den enda vita personen i restaurangen) i ena hörnet av restaurangen. Jag känner de nyfikna blickarna och hör viskningarna – Mzungu, Msungu (swahili för vit person). Nyfikenheten byts ganska snart till en gästfrihet och plötsligt är jag inbjuden att fotograferas tillsammans med brudparet. Efter den långa resan och dålig sömn är jag definitivt inte i form för någon bröllopsfotografering men med den gästfrihet jag möts av bröllopsgästerna är det svårt att tacka nej och snart står jag där och blir fotograferad tillsammans med brudparet.
Bröllopsparet är förtjusta och bjuder på stående fot in mig att också delta på festen, men där går min gräns för vad jag orkar med på en dag. Jag tackar artigt men bestämt nej och lämnar mina nyvunna vänner att fortsätta sitt firande på egen hand.
